Luftonanera

Luftgitarr har man ju hört talas om, men luftonanera? När man tänker efter är det vad en hel del ägnar sig åt. Själva ordet kom ut när vi talade om en gräslig låt som spelas om och om igen. Hemsk melodislinga, skär genom märg och ben. Men videon som jag inte sett till min glädje visar ett gäng tjejer som en min kollega beskrev ägnade sig åt luftonani.

Våren är här

Det märks på att fåglarna kvittrar och billarmen tjuter.

Häromdagen, en av de första vårdagarna, solen sken och faktiskt värmde lite. Fåglar kvittrar och jag hör en ny pippi, aldrig hört just den förut. Ren i tonen, men lite tjatig, upprepar samma ton, likadant, hela tiden.

Inte en fågel, det var ett billarm.

Otrevliga människor....

finns det gott om, det är något som man lär sig när man jobbar som säljare. Tillhör det där otäcka släktet som enligt en del människor inte ens är människor, vi är någon lägre sorts art som det är tillåtet att ösa all sin galla över.

Samma människor kan visa sig när man pratar med dem anse att det är fullkomligt omoraliskt att på något sätt leva på bidrag, på deras skattepengar! Kan förstå det där med att vi alla efter bästa förmåga ska försörja oss själva och inte låta oss försörjas. Försörjer oss själva är precis vad vi gör, tm-branschenväljer man inte i första hand, det är för de allra flesta ett sätt att dra in pengar medans vi söker det jobb vi vill ha. Och, det måste jag erkänna, tidvis så försörjer vi oss rätt så bra också.

Vi ser till att hålla andra i jobb också. De av oss som säljer en produkt av ett eller annat slag, ser till att andra får jobb, riktiga jobb. De, och vi har mer pengar att handla för och våra respektive ICA-handlare, våran egen Stig, kan köpa ny bil, så att bilsäljarna, byggarna, bilmekarna osv kan köpa mer oxfilé och mer av de saker vi säljer.

Utan oss skulle kanske inte Sverige stå still, men det skulle inte röra sig lika fort framåt. Vi betalar in skatt i stället för att leva på skattepengar.

Vi har en annan viktig uppgift dessutom. Alla dessa trånga, förfördelade själar som inte längre har någon under sig som tvingas ta emot deras skit har det för djävligt. Tills vi ringer. Då har d enågon som de tycker är under dem och som inte ens är människor som de kan ge på. Alla elakheter, spydigheter, onda tankar och ord som de bara kan finna på, ös dem över personen i telefonluren. Den som är där är inte tillåten att ge igen. Eller om de gör det, ännu större lycka, då går det att klaga hos det företag de ringer för och se till att de blir av med jobbet!

En liten nyhetsbulletin, de som ringer upp är riktiga personer, försedda med känslor. Och människor som blir ledsna av denna ondsinthet. Som tur är så är det för det mesta vänliga själar som inte utnyttjar det faktum att de mycket väl vet vem det är som förolämpar dem. Nog sagt, tm-säljare är somregel inte beväpnade, inte i Sverige i alla fall.

Min kollega Marie råkade ut för en riktig subba häromkvällen. Marie är glad och trevlig tjej som för det mesta skrattar när hon pratar med sina kunder. Jag vet inte, men jag är väldigt säker på att de allra flesta som har talat med henne är lite gladare efteråt. Vi, henne kollegor, blir glada av att lyssna på henne.

Subban i fråga skämdes inte över att låta elakheterna flöda av den lilla, om det nu skulle vara illa, anledningen att Marie råkade säga ni till henne. Det hör till saken att vi ofta säger ni till kunderna av den enkla anledningen att det vi oftast säljer til familjer, dvs ni är det naturliga pronomenet i frågor eftersom det gäller personer i plural.

Att säga Ni till en person som man inte känner är visserligen inte så artigt som en del tror, det ligger en hel del av avståndstagande och nedlåtenhet i det om man är lite snorkig i tonen. Det är änså ingen anledning att dra igång hela arsenalen. Jag har en vännina som har en gammaldags god uppfostran. Hon gillar inte att bli kallad Ni, men hon brukar mycket vänligt påpeka att eftersom hon bar är en så går det bra att använda du! Ingen verkar ta illa upp utan byter snabbt till du.

Chef våldtagen under flera år

Aftonbladet.se hade häromdagen en rubrik som löd "Chef våldtagen under flera år". Att det inte är lätt att vara chef, det har man ju hört, men att behöva stå ut med att bli våldtagen av sin personal och under flera år?

Ska det verkligen behöva det? Ska någon behöva stå ut med det? Verkligen inte, chef eller ej. Men nu är det inte det som det gäller.

Min första tanke och säkert de flestas är att det var en manlig chef som blivit våldtagen av sin personal under flera år. Chefer är manliga och om man blir våldtagen i egenskap av chef så är det för de flesta personalen som är förövarna.

Det är vårt tänkande som är styrt i dessa banor, vi måste ta en medveten kamp för att se vad som verkligen har hänt.

Att kvinnor blir våldtagna under flera år av män i deras närmaste omgivning är inget som är material för rubriker. Om äeva blir våldtagen av sin man, inget att skriva i tidningen om, bara ännu en kärring som är dum nog att låta sig bli illa behandlad.

Men en chef? Se där har vi något att skriva om. Kvinnan som blev våldtagen i sin egenskap av maka och våldtagen av sin make sedan flera år, var också chef. Personalen var helt oskyldig i det här fallet.

När man läser en rubrik som den här så är det nästan så att man önskar mer dokusåpor.

Ska det aldrig bli vår?

Det blir det säkert, någon gång. Jag tror att det var Lucidor som när han satt i finkan skrev ett ode med unggefär titeln " Den vår de svage kallar höst".

Tror nu att Lucidor verkligen skrev om höst och att hösten han skaldade om var hans egen, för många gånger i sinkaburum och man blir less, det är bara så. Nå Lucidor lyckades få någon att ta livet av honom, sorglig historia, men vi har ingen anledning att misströsta.

Skulle vi göra nåt tillräckligt allvarligt för att få gå i fängelse så kommer vi att hamna på Kolmården-anstalten och få njuta semesterhemsliv ett tag. Och vi kan dessutom göra en Martha Stewart. Dvs, bummer att vi hamnat i buren, men det måste gå att tjäna pengar och polera upp imagen på det. Bara skriv att minsann, just jag har felat och förtjänar min tid här, men tänk på alla stackare som bara tog emot ett sms och blev dömda till 20 års fängelse! (ja, jag vet, man kan inte hamna i där för ett lumpet sms som man tar emot, eller vänta, det kan man! Fel av mig!)

Vilket avsändaren ska ha livstids straffarbete på vatten och bröd, inte det stackars våp som han lurat att skjuta ner halva bekantskapkretsen.

Kristi brud har vi hört en del om på sista tiden. Den moderna upplagan verkar ha ett underligt inflytande på sin omgivning, men det ska jag inte ta upp här. DEt har spelats upp en del från hennes bibelundervisniung, bl a ett otäckt stycke där hon säger till en vännina att om hon inte lyder Kristi brud, som minsann vet vad Gud vill säga, så ska hon hamna i rullstol. Och vänninan, som inte har lytt, hamnar i rullstol. Jag läser just nu Birger Berghs utmärkat bok om Birgitta och vad hade hon för vana att göra ibland. Få en uppenbarelse som gick ut på att om inte en för henne, namngiven, misshaglig person rättade sig efter vad Birgitta tyckte att denne skulle göra, så skulle vederbörande dö den mest fasansfulla död. Verkar bekant?

Hur man lyckas med att få ett barn att bli rädd för allting

Jag tillbringar en hel del tid med att pendla mellan två lite större städer. Resan tar på en en dryg halvtimme, men man hinner med att lära sig ett och annat.

Nu senaste resan skedde på en för mig lite mer ovanllig tid, men det är på de resorns om man lär sig mest. Lördag eftermiddag och rätt så mycket folk. På andra sidan gången mot där jag satt, sitter en barnfamilj. Mamma, pappa och två barn, knappt året och en tre, fyra år gamla.

Pappan sitter och läser för det äldre barnet, en flicka. Först en teckand historia om när Dracula skuller råna banken. Bra tecknat, skulle kunna vara en Helsing-historia. Kan möjligtvis vara lite läskig, även Dracula såg snäll ut, huggtänderna till trots. Vad säger pappan? Otäckt, eller hur? Bläddrar vidare och kommer till en historia om när Lilla Gull eller vad barnet nu hette tältade. Teckningarna visade abslolut inget skrämmande, en vacker svensk sommardag utan ett moln på himlen. Inget att vara rädd för. Tro inte det, pappan säger till flickebarnet, det här törs vi väl inte göra? De var meningen att de skulle göra det till sommaren, på farmorsö gräsmatta, det kan kanske bli läskigt, men hallå!

Om det barnet kommer att våga göra någonting alls i sitt liv, det kommer i så fall att vara ett underverk.

Livet är en strid

och striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en krake, kraken är en stör och stören är en fisk som simmar i livets flod!

Dvs det kvittar hur mycket vi lider över att vi inte får det som vi vill, allt bara flyter kring och flyter med och det enda som betyder något är att vi har det så bra som möjligt.

Det var min mormor som lärde mig ramsan härovan. Hon brukade också säga att kärleken vara beständigt, blott föremålet växlar behändigt! På mormors tid fanns det inga dokusåpor så sättet som man lärde sig hur man skulle bete sig var genom dylika tänkespråk. Och jag tror nog att det hjälpte bättre att gå genom livet med ett eller flera sådana i bagaget.

En annan sak som min mormor brukade säga, förutom att din vilja sitter i trädtopparna, var att sikta mot stjärnorna så kommer du till trädtopparna. Rätt klokt.

Knepet är att inte visa var man egentligen siktat. Talar man ärligt om att siktet är högt satt, så anses man vara kaxig och man ska inte tro något osv.

Jag tror inte så mycket om jag ska vara ärlig och det ska man vara, ärlig och rättfram och hålla tyst om sina egna mål och sin tro på sig själv. Det får man inte visa. Det är däremot ok att vara rak och rättfram när det gäller att trycka ner andra. Lite orginellt.

Jag har inte fått med mitt självförtroende från starten, det har jag jobbat hårt för att få och jag kommer, om nödvändigt att försvara det till min sista blodsdroppe. Brukar ligga lite lågt med att visa det, det kan störa en del att man ser det som en självklarhet att man är bra på något. Man ska säga äsch, det var väl inget och det var en ren slump att jag sköt mitt i prick för sjuttioåttonde gången på raken!

Fick som alla andra små flickor lära mig att skulle man bli uppskattad och älskad så skulle man vara ett undergivet våp som inte trodde sig om att klara någonting utan att en stor stark karl hjälpte en och bar en genom livet.

Vicket nys, man fick vara glad om de som skulle ära och älska en märkte att de trampade på en när de passerade mot det där som de egentligen ville ha. Hon den där perfekta kvinnan som skulle bli mor till hans barn och den underbara hustrun. Nu undrar jag om dessa grabbar nånsin fann henne eller om det har fortsatt att trampa runt på en massa hyggliga tjejer som tror att de beter sig på rätt sätt för att bli älskade.

Drog mig undan ett tag och funderade på vad jag fann attraktivt hos det motsatta könet. Kom snabbt på att det inte vara speciellt attraktivt när någon använde en som dörrmatta och ville jag bli uppskattad av någon som klev omkring på en? Nä. Alltså slutade jag upp med att agera dörrmatta och klev iväg ifrån hallen.

Henry Kissinger lär ha sagt att power is a powerfull afrodisiak. Stämmer, men ännu kraftfullare är självförtroende och att veta sitt eget värde. Upptäckte som en bieffekt att män med bra självförtroende inte verkade ha något större behov av dörrmattor.

Från den dagen blev mitt liv mycket, mycket trevligare.

Livet är fortfarande en dokusåpa

eller en kriminalroman av Henning Mankell. Jag vet inte vad som kan anses vara mest skrämmande, Mankell har en agenda och det har ju tyvärr, misstänker jag de som gör dokusåporna, också har.

Häromkvällen så tog jag ett sent tåg hem och råkade hamna bakom stordraken och hans hantlangare. Stordrake kanske är att ta i, han sitter i den lokala ledningen för ett av de mer svarta partierna i vårt land. Och jag pratar inte om kristdemokraterna. Herre i övre medelåldern, med någon sorts logeinsignier. En av hans följeslagare har jag träffat på i ett tidigare liv och då har han avslöjat åsikter som kan göra en knäsvag. I sitt offentliga politiska liv är han lite mer moderat, men inte kul där heller. En viss tafatthet med kommunala komunikationsmedel kunde märkas, strodraken behövde gå på toa och var borta en hel farscinerande tid. Vid återkomstern berättade han att han som den ordentliga person han säkert är försökt att stänga dörren till kupén och inte fått igen den. Dörren stängs av sig själv och när den känner av att något är ivägen stannar den på öppet. Ju mer draken drog, desto mer lämpade dörren för att vara öppen.

Nu ska man inte förlöjliga sina medmänniskor, han gjorde så gott han kunde. Alla tre herrarna var som tagna ur en Mankell-roman skrev jag i början. Och det är inte otroligt att de är det också. Mankell har en viss anknytning till vår region och han skrev för en del år sedan en roman som heter Dsanslärarens återkomst, där en del gamla nazister avlivas. Ja gkan tänka mig att Henning hört de här tre herrarnas historia och insett vad de har varit inblandade i och kanske är inblandade i. Skulle inte bli förvånad.

Mankell beskriver en tillvaro som kan och otäckt säkert finns, han vill inte att det ska vara så, men han vet att det kan vara så och vill varna oss.

Dokusåpavärlden finns inte när den börjar att beskrivas, den börjar då existera och i samspel med såpamakarna hetsas den till oerhörda höjder. Och de som inte kan forma sin värld själv ser den och tror att det ska vara så. Man behöver se en och annan skräckfilm för att lugna ner sina nerver.

Lugna ner nerverna? Skräckfilm? Katastroffilm? Ja faktiskt. Dokusåpan visar bara mot en allt mer skrämmande framtid, skräckfilmen visar alltid mot en lösning, en räddning, en möjlighet.

Hur djupt under jord en samling människor än befinner sig, så tar de sig upp. Jorden har blivit djupfryst, någon tar sig alltid fram och räddar sin familj och för den till lägret med överlevare som håller på att skapa en ny och bättre värld. Och alla visar upp de goda sidor vi har, samarbete, osjälviskhet, villighet att offra sig för sina medmänniskor.

Dokusåpan skruvas allt mer, visar bara mer och mer obehagliga sidor hos deltagarna och också hos mänskligheten. Pakter är inte samarbete, osjälviskhet är ersatt med själviskhet och förräderi. Lynnighet och egoism. Ytlighet och fixering på att stämma mot det som de tror är en framgångsrik roll. Allt eldas under med sprit och sex framför kamrorna. Och det är just detta sex som i sig inte är det som är skrämmande. Vuxna människor, med förhoppningsvis tillräcklig begåvning för att inte ha förmyndare (fast man undrar ju ibland) får för mig ha sex när och hur de vill, bara de har så att säga samtyckt till det. Och uppriktigt sagt, de är fria att förnedra sig bäst de vill.

Man kan blunda eller ta in en sportkanal, som ibland faktiskt är enda alternativet, fullt frivillligt att titta med andra ord. Inga problem där. Men, och nu kommer det hemska, det finns grupper i samhället som inte har problem med krig, mord, att ruinera andra människor, men som förfasas när sex blir allt för fritt. Och efter några varv med Linda och allt vad de heter, så är det inte så svårt att få även andra att börja tro att ett mer stängt och repressivt samhälle är lösningen. Ett förbud mot omoral. Börjar vi gå den vägen så finns det inget ljus på många, många århundraden.

Det finns en hel del exempel på att det håller på att tas små, men målmedvetna steg mot ett samhälle som jag inte vill ha som jag tror att de flesta inte vill ha.

Den svenska sexualbrottslagen kommer att ändras, till det bättre på en del sätt. Men den kommer inte att ändras som många skulle vilja.

Det är fruktansvärt när någon blir våldtagen eller utnyttjad sexuellt, vare sig det är barn, vuxna kvinnor eller för den delen män. Och i den näst bästa av alla världar så blir alla våldtäcktsmän straffade och offren får den upprättelse som går att få.

Det kan aldrig hända. Hur gärna vi alla än vill. Beviskraven i dessa brott måste vara samma som i "vanliga" brott, som inbrott, misshandel, mord osv. Om inte gärningsmannen tas på bar gärning, räcker det inte med att offret berättar om brottet, det måste finnas någon sorts bevisning. Dvs, det kommer inte att dömas fler för det som vi idag i dagligt tal kallar våldtäckt. Om inte beviskraven minskas för just det brottet och det räcker med offrets berättelse. (Att den utpekade brottslingen bekänner räcker inte för att få någon dömd, inte i Sverige.)

Det försöker nu en och annan opurtun politiker slå mynt av. Häronveckan publicerade en jurist och tilllika moderat politiker ett sätt att komma undan det där med sänkning av beviskrav. Det kan leda till obeahgligheter vad det gäller ekonomisk brottslighet och så. Nä, han menade att det finns ett visst sexuellt beteende som i sig kan anses vara sådant att ingen frivilligt kan ha gått med på det. Dit hör nu att ha sex med mer än en person samtidigt.

Så alla som gillar och ytterst frivilligt utövar gruppsex, sluta med, en eller alla blir våldtagna per definition. Skribenten menade säkert att det var deltagande män som skulle anses som gärningsmän, kvinnor är offer bara för att de är offer. Så tjejer, ni som gillar att ha sex med mer än en man i taget, det är slut med det! Jag undrar lite hur det ska bedömmas om tre eller fler män har sex ihop. Är alla då våldtäcktsmän? Och kan det anses som ett brott om det inte finns något offer?

Juristen ifråga ansåg också att vissa ställningar kunde vara sådana att ingen (kvinna) frivilligt skulle kunna tänkas ställa upp på det. När jag läste texten insåg jag att jag nog måste göra ett könstext. Har alltid upplevt mig själv som kvinna, har aldrig tvekat en sekund på det, men en för mig ikänd moralist påstår att jag inte är det för att jag faktiskt tycker om en del av det osm han menar ingen kvinna frivilligt ställer upp på, med mindre tycker om. Jag måste alltså vara man.

Skämt åsido, vem ska bestämma vad som kan anses vara normalt och vad som bara genom att det utföras av två eller fler samtyckande vuxna kan anses vara brottsligt? Killen menar att det idag finns en allmän konsencus kring det här, men det finns inte.

Livet är en dokusåpa

En gång i tiden ansågs medias roll vara att beskriva verkligeheten, inte att föreskriva den. Det fanns någon sorts, visserligen omöjlig, idealbild att reporten knallade omkring i livet och iakttog och sedan berättade han så opartiskt som möjligt om vad han sett och upplevt.

Sånt pjosk är det alldeles slut på numera. Det finns ju inget heller i den verkliga världen som är kul att skriva om, inga krig, katastorfer, epokgörande upptäckter att skriva om. Eller så har det bestämts att det är inte vi vanliga töntar intresserade av. Så vad göra, skriv om mediavärlden i stället. Och den delen som ägnar sig åt fantasi- och underhållnigsvärlden. Skippar författare och regisörer, de kostar bara pengar och har synpunkter på vad folk vill ha. Lås in gäng mer eller mindre, helst mer dysfunktionella idioter i ett stort hus och rigga upp en massa kamror och mikrofoner.

Gör sedan klart för nästa omgång galningar att för att vinna så måste man synas i bild och det gör om man beter sig. Syns man inte så finns man inte.

Det har gett effekt i samhället. Jag pendlar sedan flera år tillbaka mellan två mellanstora stader i mellansverige. När jag började med det så hade de som skulle kliva av rätt så bråttom att komma av tåget, de skulle med andra färdmedel eller tyckte att det kändex obehagligt att bli uttittad av de som skulle kliva på och som ville ombord så snabbt som möjligt för att få sin favoritplats. Ingen gillar den som tar tid på att komma av och därigeom hindrar en från att komma ombord.

Fortfarande blir alla irriterade på de som inte tar sig av tåget snabbt nog, det mumlas en del om har du löst parkeringstillsånd eller. Men allt fler stannar till innan de kliver av, tittar ner på den församlade publiken och väntar på applådåskorna. Som inte kommmer. De verkar verkligen tro att de blickar de får är för att de är värda att titta på. En hel massa människor ser mig, alltså finns jag till. Märkligt.

Sen finns det de där puckona som fixar en alldeles egen publik, de sätter upp en webkamera hemma och låter vemsom vill titta på, dygnet runt. Och de verkar tro att det finns andra motiv att de blir betittade än att det förväntas ske något i stil med vad som händer i BB-huset. Man åär inte intressant som person utan som skandal.

Alla har vi haft en traumatiska barndom

Det är ett hårt faktum att nästan alla av oss har upplevt ett eller flera trauman under vår uppväxt. Hur vi har reagerat på det kan vi bara själv bedömma. Det som får en människa att under resten av livet vakna kallsvettig varje natt under resten av livet, kan hos en annan inte ens lämna ett minne.

Så vi kan aldrig säga att det bara är pjosk när någon berättar om det hemska som skedde dem när de var små och hur otäcka alla i deras omgivning var. Mobbad är den som känner sig mobbad. Vad vi kan och vad kanskse måste göra är att kräva av var och en hur de ska förhålla sig till sin frukatansvärda barndom. Ingen av kan få oförrätterna ogjorda, inte de som drabbat oss och inte de som drabbat andra. Inte ens kungen kan göra som sagans kung och få allt det hemska att försvinna.

Deux et machina, gudsmaskinen finns inte. Det finns ingen högre makt som kan ställa allt till rätta. Vi måste leva med våra trauman och vi måste själva försöka reparera de skador vi har tilfogats. Det är den hemska sanningen vi måste leva med.

Eller är det en hemsk sanning? Vi kan inte förvänta oss att någon fixar allt och lovar oss ett långt lyckligt liv, men vi kan själva välja hur allt detta hemska ska få påverka resten av våra liv. Vi kan välja om vi ska leva våra som offer, offer som ställer till ett helvete för omgivning och gör det med någon sorts rätt. "Jag blev mobbad i skolan så nu har jag rätt att bete mig som en bitch!".

Någon gång måste man inse att det bara är en enda person som kan avgöra om man kan få ett bra liv och det är en själv. Jag och bara jag har ansvar för resten av mitt. Vill jag försöka vara lycklig och har roligt och försöka göra livet så bra som möjligt för de som jag har i min omgivning eller ska de få lida därför att Stina stal min hink i sandlådan? Vilket kommer att göra mig lyckligast? Jag kommer aldrig att förlåta Stina, men ska hon få fortsätta att förstöra mitt liv?

Nä, låt Stina brinna i, ja det där varma stället, jag bryr mig inte, men jag vill ha roligt, så roligt det nu bara går.

Det fanns en tid när det var en självklarhet att man måste försöka att höja sig över det öde som man hade blivit tilldelat, att det var en bedrift att trots svår start bli något mer och göra något av det liv som man har fått tilldelat.

Nu är offerrollen den som man ska visa upp. Hinken i sandlådan inte bara förklarar varför man är en bitch, den ger en tillåtelse att vara en bitch.

Släkten är värst

Jag har egentligen inte vetat så mycket om min släkt. De bodde i en del av Sverige och jag i en annan. Och de som skulle vara mina länkar och de som skulle berätta hade sina skäl att inte berätta och när jag frågade så hände det att de helt enkelt ljög. Det fanns under min uppväxt någon sorts ridå mellan mig och släkten.

Nu har jag börjat att förstå att det fanns knutar och konflikter som aldrig löstes och att det fanns en hel del som ansågs skamligt, något som man idag har svårt att förstå.

Min mor berättade att när hon växte upp hörde hon om någon skamlig hemlighet som fanns i släkten. Hennes otalig mostrar viskade och sa att det får inte flickan höra. Mamma trodde ju att det var något verkligt hemskt och det var det kanske ur mostrarnas perskektiv. "Skamligheten" var att det fanns lappblod i släkten!

Min morfars far försvann ur morfars liv på ett tidigt stadium och jag minns att jag frågade mormor vad som hände. Hennes version var att Fredrik som han hette reste till Amerika och meningen var att han skulle tjäna ihop pengar så att fru och barn kunde följa efter. Det hann han nu inte göra, enligt mormor så klev han av båten, tog tjänst vid järnvägen och omkom direkt i en tågolycka. Det enda som den kvarvarande familjen fick hemskickat var banden ifrån kransarna på graven. Det borde kanske ha gjort mig misstänksam, det där med kransarna och banden. Det är mycket möjligt att banden blev hemskickade, men Fredrik reste till Amerika 1905 och han dog där 1923. Då hade han hunnit vara gift två gånger och fått ett antal barn. Att han fortfarande var gift med morfarsmor bekymrade inte honom tydligen.

Hans familj fick så pass mycket information ifrån honom att inte kunde dödförklaras och morfrsmor kunde inte gifta om sig. Vilket hygglo! Morfar försökte enligt ett vykort som finns bevarat få reda på var hans far fanns. Svaret var att det visste inte avsändaren, men någon har på kortet skrivit adressen, så han måste ha haft kontakt med sina släktingar.

Varför reste Fredrik till Amerika och varför skickade han aldrig efter sin familj? Han fick det ju så pass gott ställt att han hade råd att gifta om sig. Han hade ju varit gift med sin Hilda ett tag och det var ju så pass sams att de hade fyra barn ihop, det yngsta var inte ens född när Fredrik fick sitt flyttbevis. Mamma frågade som ung mormor om anledningen. Mormor Manda kände ju Hilda, men jag tror inte att hon någonsin träffade Fredrik och gjorde hon det så var hon inte så gammmal, bara några år när han försvann. Men enligt Manda så flyttade Fredrik eftersom Hilda var svår att leva med. Det kanske var så och kanske så var det inte Hilda och Fredriks mening att de skulle gifta sig, familjens äldsta barn är defintivt tillkommet långt innan de gifte sig. Och sedan blev det värre tills det bara fanns möjligheten att fly till Amerika. Eller också så tänkte Fredrik skicka pengar så att resten av familjen kunde resa över men att det hände något som gjorde att han ändrade sig.

Det kanske inte går, men jag ska försöka ta reda på vad som har hänt och reda ut varför de inte kunde fortsätta sitt liv ihop.

Världen som ett dataspel eller EScape From New York

Det sägs att spel som Counterstrike är egentligen träning för blivande soldater, för att det ska bli lättare att få dem att döda fienden.

Jag hade för några år sedan tillfälle att lyssna en hel del på en samling vanliga, timida, mer eller mindre unga män som spelade just CS över det lokala nätverket. En av grabbarna, Henke var uttalad pacisfist, skulle inte kunna tänka sig att ens lyfta handen mot någon. Dvs när man resonerade med honom i verkliga livet. Han har dessutom starka personliga skäl att vara motståndare mot våld och har gjort ett val med både intellektet och känslan. och ja, Henke är en smart kille.

De spelar alltså över nätverk, de sitter bredvid varandra i samma rum. All kommunikation sker via datorerna, även den verbala. När Markus talar till Henke så vänder han sig mot skärmen och vänder ryggen mot Henrik. Varje gång pacifisten Henrik på något blodigt sätt dödar någon av de andra hör man något i stil med "Djävlar vad han dog! Delar överallt!". Varje gång Markus lyckades ta livet av sig själv "Fan, nu dog jag igen!". Enda konsekvensen av att dö, för egen hand eller andras var att man förlorade poäng.

De umgås via spelet, de är Jochen, Wildclaws, Ufoman osv istället för de vanliga, tråkiga Johan, Markus, Henrik. De pratar och interagerar med varandra via sina avatarer. Blicken är fäst in i skärmen och deras kommentarer rör sig till och om den mer eller mindre sönderskjutna person som de ser på skärmen. Och svaret kommer från den döda eller sönderskjutna personen som i sin tur tittar in i skärmen.

I gruppen fanns också ett antal damer i sina bästa år, men de, Wildclaws och gänget blev ytterst förtörnade när vi damer ville att de skulle vara lite sociala för en gångs skull istället för att spela spel. De var visst sociala, de umgicks med varandra!

I Michael Moores film Farenheit 9/11 visas en rekryteringsannons för USA:s armé. De glada unga män och kvinnor som berättar om hur undebart det är i armén är inte verkliga, de ser precis ut som figurer i dataspel. Beror det på att det inte går att få verkliga personer att ställa upp för dessa annonser? Knappast, människor kan göra vad som helst för pengar. Nä, att rekryteringsannonsen ser ut som ett dataspel är ingen slump eller beror på någon oförmåga att få tag i riktiga människor som vill ställa upp. Armén vill att man ska tänka på dataspel, en värld där man själv kan styra och där ingen dör, man förlorar bara poäng och värsta fall får man börja om.

Filmen innehåller bl a en del intervjuer med soldater som deltar i det nuvarande Irak-kriget. Det är några av de otäckaste avsnitten, korta intervjuer med amerikanska soldater som har varit i strid i Irak. Det sägs att många av de dataspel, typ Counterstrike, som spelas världen över egentligen har tagits fram av militärer som ett sätt att träna blivande soldater att döda, att få dem att bortse ifrån att i den verkliga världen, i riktiga krig så dör människor på riktigt, de reser sig inte upp igen och kan fortsätta spelar. Utan att riktigt ha insikten men ändå ha den gör några av de soldater som kommer till tals den parallellen, "de sa att det bara var att trycka av, men det var det inte". En annan soldat säger att en del av hans själ dör när han dödar.

En annan otäck scen är när modern till en i Irak dödad soldat är vid Vita huset och där talar med en kvinna som protesterar mot krig och mot kriget i Irak. De har barn som har blivit dödade på varsin sida och de är lika sorgsna och lika arga på de som för krig. En vit, väbärgad kvinna kommer fram och säger att allt är iscensatt (hon ser ju MM och hans kamerateam) att de inte ska gå på den propaganda som förs mor kriget. Hon verkar verkligen tro att allt negativt som rapporteras från Irak är lögn, typ att amerikanska soldater dödas, att irakiska småbarn dödas av USAs armé.

Inte nog med att vi luras att tro att världen är ett enda stort dataspel, vi har fått lära oss att det som visas i media inte är sant, det är lögn, propaganda eller i bästa fall överdrifter. Och det är det alldeles för ofta, men inte alltid, det kan vara sant. Att vi inte tror på media gör att de som har makten kan bete sig hur djävligt som helst och de behöver inte ens vara rädda för att bli avslöjade och ställda till svars. Skulle någon journalist rapportera vad som har hänt, så är det väldigt lätt att säga att det är lögn och propaganda om det inte passar in i min världsbild, typ damen som har fått lära sig att MM bara propagerar.

Ska media beskriva vad som har hänt eller föreskriva vad vi ska göra eller tycka? Idealet är att media enbart rapporterar och klarar av att göra ett urval som gör att vi får en balanserad och nyanserad bild av verkligheten. Det är tyvärr ett ouppnåeligt ideal och även om det inte skulle vara det så skulle nog en förskräckandes stor del av mänskligheten ändå tro att det är så tillvaron ska vara. Det kanske är en mer realistisk tanke att vi alla lär oss vara kritiska till det vi får oss till dels via media och lär oss att själva ta ställning.

Några som tyvärr verkar ha lärt sig att ta del av mediautbudet och lära sig av det är världens terrorister. De behöver inte ha någon större fantasi när de vill ställa till jäkelskaper och katastrofer. Det är bara att under sin pilotutbildning gå in i närmaste videobutik och hyra ett antal amerikanska rullar.

En av mina favoritfilmer är Escape From New York, en tjugo år gammal rulle. Handlingen utspelar sig i en framtid (som vi nu har passerat), antalet brott och brottslingar i USA har stigit till oanade höjder och Manhattan har gjorts om till ett högsäkerhetsfängelse. En mur har byggts runt hela ön, alla broar har minetats osv. Dömda brottslingar skickas till Manhattan och där får de klara sig bäst de kan.

Presidentens plan, Airforce One, kapas och kraschas in i en av skyskraporna. Presidenten överlever, men tas som gisslan av fångarna som kräver att de alla ska få rätt att lämna Manhattan som fria människor. En nyanländ fånge vid namn Snake Plisskin övertalas att gå in och rädda presidenten. Snake lyckas med det och i slutscenen ser man presidenten som förberds för ett tv-tal. Han sminkas, får en ren skjorta,är världens medelpunkt, det är bara han som existerar. Snake frågar vad presidenten har att säga om alla de som har offrat sina liv för att få ut honom från Manhattan och får ett mycket oengagerat svar att de ska vara stolta att de fått offra sina liv för något så viktigt, men han är mest intresserad av att vara redo för sitt tv-tal.

Otäcka paralleller. Flygplan som kraschar in i skyskrapa så Manhattan av terroristorganisation....

För en del år sedan kokm en uppföljare/nyinspelning som heter Escape from LA. USA har blivit en moralens högborg och alla som inte passar in i det nya moral majority USA förlorar sina amerikanska medborgarskap och förvisas till LA som efter den stora jordbävningen har blivit en ö, scenariot är detsamma som i den första filmen. Den här gången är det presidentens dotter som flyr till LA medförande ett vapen som kan förstöra hela eller delar av världen.

Till följd av verkliga eller uppdiktade hot mot nationen har presidenten skapat en massa lagar som ger honom oinskränkt makt och kontroll över befolkningen. Plus att de måste följa de moraliska värden som en mycket inskränkt moralisl majoritet anser vara de enda riktiga. Verkar det bekant? Skulle tro det. Hur slutar det? Snake är så less på det hela att han trycker på den knapp som förstör alla elektronisk utrustning i hela världen, mänskligheten är tillbaka på stenåldern.

Fightclub är en annan film som blev otäck verklighet. Ett gäng ytterst förvirrade unga män samlas under en stark och karismatisk ledare och spränger hela World Trade Center, inte bara tvillingtornen, i luften.

Att inte visa actionfilmer efter 9/11 var klokt, men lite sent påkommet...

En gammal karolin

Min morbror ägnade sig att släktforska och han fann en hel del intressant, bl a om en gammal karolin. Karolinen blev gammal och levde med nödvändighet för länge sedan, född 1660, död 1743, han blev 83 år.

König Rönnberg hann med ett och annat, soldat, bonde, sexman, kyrkvärd osv. Under sin militära karriär så var han med på fälttåg i Norge och han följde med Karl XII på hans fälttåg. Efter Poltava hamnade han i rysk fångenskap och blev kvar där fram till 1722. Den 17 maj 1722 kommer han hem, efter 17 års frånvaro. Hustrun och barnen har fått klara sig under tiden, sonen Hans sköter jordbruket.

König köper ut en gård och brukar den. Han verkar ha haft anseende som en rejäl karl, han blir sexman och kyrkvärd och vittnar vid tinget.

Soldat och officer, tydligen så var soldater inte fattiga indelta, typ Rasken, utan var bland de mer välbärgade, åtminstone i Västerbotter kring 1700.

König kunde skriva och hans namnteckning finns bevarad. Det går att följa hans livsöde rätt väl. Och det är många som har gjort det, sonen Hans har idag flera tusen ättlingar i Västerbotten, däribland min mormorsfar fältjägaren Anders Silver.

Kanske inte så mycket ändå...

Renoveringen av fasaden var inte så hemsk som jag trodde att den skulle bli och huset blir som nytt, fast det är nästan hundra år gammalt.
Grabbarna som gjorde jobbet förde inte så mycket oväsen som jag fasade för, det var mest det att jag fick ha gardinerna fördragna hela förmiddagen som var värst. Dvs säga efter det att jag fick hjälp med att ta bort plasten från fönstren.
Det är nämligen så att plasten är inte till för att det inte ska komma in en massa gegga och vatten när de håller på med fasaden, utan den är till för att det inte ska komme bruk på rutorna. Det går alltså alldeles utmärkt att plasta fönsten ett och ett så att säga. Varför det inte görs? Troligen en alldeles otrolig arrogans ifrån de små själar som styr renoveringen.
Det enda som kan tyda på en viss följd av mina eventuella onda handlingar är att när det varma och torra vädret tog slut så kunde jag på grund av plast på fönstren och en del annat inte uppfatta det i tid. Så jag ger mig iväg till jobbet iförda sandaler och en tunn skjorta när jag borde ha haft stövlar med varma sockor och en varm jacka. Men det är sånt som man trots allt överlever.

Vad har jag gjort för ont

eftersom det hela tiden går galet för mig?
Ska jag gå ut och ta en trevlig promenad, börjar det att spöregna, när jag äntligen får ett jobb och behöver min nattsömn, bestämmer sig min hyresvärd att renovera fasaden. Och då är det dessutom tropisk värme, vilket gör det hela ännu mer outhärdligt.

Så, vad har jag gjort för ont? Och det är ingen tröst att det verkar som om de som är riktigt djävliga kommer undan, inte bara utan straff utan med belöning i form av lycka, pengar och framgång.

Jag har sett Bo Lundgren!

Jag har skådat ljuset! Jag har sett Bo Lundgren i verkliga livet! Det första är en ren lögn, åtminstone om man skulle tolka det som om Bo Lundgren skulle ha något med det att göra. Men Bo Lundgren har jag fått se live.

Ingen karisma och ful frisyr är den kritik som han har fått från de egna leden. Lundgren själv skojade om den något misslyckade affischkampanjen från valrörelsen där människor uppmanades att rösta på andra partier.

Bosse menade att det var den som fick alla frisörer att rösta på folkpartiet. Glöm det Bosse, det var frisyren. Fast han verkar att trivas med den och den är Bosse på något sätt.

Karisma då? Har bara sett ordförande Lundgren på TV förut, utfrågad av någon illvillig journalist som kräver att han ska svara på den fråga som han har fått.

Och målarfärg som torkar har varit roligare att lyssna på. Och vad karl´n har försökt säga klarade jag inte av ens när jag verkligen försökte.

Moderaterna har rikskonferens i Linköping nu i helgen och efter ett långt anförande av Bosse så var det presskonferens med Bo. Jag fick följa med under förutsättning att jag var tyst.

Frisyren var ju densamma, men istället för en tråkig typ som tjatade om skatter och inte svarade på den fråga som han just hade fått så kommer det en kille som skämtar, är självironisk och faktiskt riktigt rolig.

Gav korta svar som var relevanta för den fråga som han fått. Jag förstod dessutom vad han sa, det mesta i alla fall. Är det verkligen samma person eller har de bytt ut honom? När han inte ville svara på en fråga så anspelade han på Stina-bråket och gav glatt ett svar som inte hade med frågan att göra.
Och erkänner ännu gladare att han drev med reportern. Hade han visat upp detta i valrörelsen så hade nog moderaterna inte förlorat fullt så många röster.

Inledningen på konferensen var också en upplevelse. Jag har aldrig varit på väckelsemöte förut, men någon gång ska vara den första. Det luktade pengar i den nästan fullsatta konsertsalen. Hur luktar pengar?

En svag, knappt förnimbar doft av dyra parfymer. Om knappt förnimbara dofter kan ligga tungt så gjorde de det. Sparsmakad ljussättning och fanfarblåsande följdes av ett duktigt ungdomsband som jag tyvärr inte uppfattade namnet på. Lättsmält musik typ gladjazz, melodival
Get ready och We are family. Kan tyckas vara en bra inledning och ska väl anspela på moderata värden, men den andra låten får mig mest att tänka på Kapp-Ahls annonser.
Kapp-Ahl som jag har för mig ägs av KF, inte riktigt den association som moderaterna vill att man ska göra kanske.

Ahlgrens bilar eller tävling på Gustavsbergaren

I TV 4:as Hetluft intervjuades Michael Treschow häromveckan. På frågan varför vissa direktörer och styrelseordförande ville ha ha sådana groteska ersättningar, svarade han att det viktigt är att få mest, att ha störst. Storleken på ersättningen är helt enkelt ett mått på hur framgångsrika dessa män är.

Detta stämmer rätt väl med ett svar på ungefär samma fråga som en direktör gav för en del år sedan, ungefär när ersättningarna började öka. Och det är här Ahlgrens bilar kommer in, godisbilarna alltså. Denne direktör menade att visst ville han och hans kollegor ha en ersättning som kunde ge dem och deras familjer möjligheter till ett gott liv, men för det krävs det inte några fantasisummor. Storleken på lönen var bara ett mått på hur framgångsrika de var jämfört med de andra grabbarna. Det skulle gå precis lika bra att använda Ahlgrens bilar som mått på framgång. Flest bilar, mest framgångsrik. Det är inte pengarna som driver pojkarna på denna nivå, det som driver dem är att vara bäst, att ha störst.

Simone de Beauvoir har ett förslag till en annan lösning. Det där med att störst förklarar hon med att det för mannen är ett mått på hur han lyckats att förverkliga sina möjligheter, hur framgångsrik han har blivit. Givetvis jämfört med andra män. Hon berättar om att hon hört det berättas om bondpojkar som roade sig med exkrementtävlingar. Mest och fastast vann.

Den som har störst och mest vinner alltså. Ahlgrens bilar skulle alltså kunna vara ett fullgott altenativ till groteska ersättningar till männen företagsledningar.

Att män kollar vad de andra killarna kan åstadkomma vid pissoaren är väl något som de, grabbarna alltså, får lov att leva med. men att de inför varandra och inför den stora allmänheten visar upp vad de kan åstadkomma i Gustavsbergarna ska vi nog vara glada att vi slipper. Om det är värt de absurda lönerna, bonusanar och pensionsavtalen att slippa det kan väl kanske diskuteras.

Svensk sommar?

Tre unga män är ute och promenerade i det vackra vädret. Den förste säger "Sol i ansiktet", nummer två "Motvind", rättar sig och säger att han känner den ljumma sommarbrisen mot ansiktet. Den tredje unga mannen är tyst i några sekunder till och utbrister sedan "Och kallt som f-n!".

Kan man beskriva en svensk sommardag bättre?

Är alla statstjänstemän från Borås män?

Har varit på en paneldebatt om hur mycket arv och miljö påverkar hur våra könsroller ser ut. Deltagare var ett antal professorer och docenter ifrån några olika fakulteter. Ulf Bergström, docent från Tema, Linköpings Universitet tog som exempel på skillnader just i det här med könsroller hur en statstjänsteman ifrån Borås förhåller sig till en medlem i en stam i Afrika.

Innan detta så hade han definierat genus som det som finns i huvudet och kön det som finns mellan benen. Känns helt ok som enkel definition. Därefter påpekade han självklarheten att bilden av manligt och kvinnligt varierar över tid och rum. Sedan så kom det där med statstjänstemannen från Borås som visade sig vara just man. Nu kan det slumpa sig så att alla statstjänstemän från Borås är män, men det är troligare att det finns en och annan kvinnlig statstjänsteman ifrån Borås. Den manliga överordningen gör att vi gärna ser en sk könsneutral yrkesbeteckning, som statstjänsteman som att den som har yrket är man.

Nu betvivlar jag en visserligen manlig, men ändå docent, som har just genusfrågor som ett av sina specialområden inte är medveten om detta. Han tog just detta exempel med ett syfte. Vilket kan jag inte veta, men jag kan gissa. Ingen av de för övrigt rätt så talföra studenterna i publiken påpekade detta med den manliga statstjänstemannen. Var det ingen som reagerade över detta eller gjorde de det och var less på att påpeka detta? Vet inte, men docenten fick en anekdot till att berätta.

Generation Ordning och omsorgen

Alla läser Axess och det gör jag också, man vill väl hänga med. Axess aprilnummer hade som tema Generation Ordning, den generation som kommer att ta vid efter Generation X. Det är också den generation som ska ta hand om baby boom-generationen (och Generation X) när den hamnar på hemmet. Så det är synnerligen viktigt att de som hör till Generation Ordning kommer att vara både villiga och tillräckligt många för detta viktiga värv.

Flera av de skribenter som hör till baby boom-generationen har utryckt sin glädje över den nya generationen, de har alltså tolkat det som att de som hör till den kommer att vilja jobba inom åldringsvården och att det kommer att finnas tillräckligt många kvar när de bättre betalda jobben är tillsatta. Jag är lite tveksam till detta.

Kay Glans ger i en artikel i nämnda nummer en bra beskrivning av generationsbegreppet och vad som kännetecknar Generation Ordning. Lita nu inte på att jag har uppfattat det hela rätt, läs den själva. Jag är själv rätt så säker på att jag tolkat det hela rätt, men det skiljer sig så mycket ifrån vad en del andra skribenters tolkningar, så läs själva för säkerhets skull.

Den generation som nu håller på att växa fram kommer att bli en generation som istället för att lägga tonvikten på frigörelse, tycker att ordning och sammanhang är viktigare.

Den svenska Generation Ordning är en liten generation, under 80-talet föddes den minsta decenniekullen sedan andra världskriget. Enligt Kay Glans så finns det tecken på att den nya generationen anser att värden som ”självförverkligande”, ”ett behagligt liv” och ”ett liv i njutning” är viktiga. Det finns forskare som ser tecken på att det är den egna livskavalitén som prioriteras framför beredskapen att försaka något för kollektivet.

Jämlikhet och jämställdhet mellan könen anses vara viktig, intresset för fackföreningar sjunker, stödet för privat företagsamhet ökar. Det som är det centrala för dagen unga är det egna jaget. De är egoister med ett gott samvete, de anser sig inte ha något ansvar för den ordning som finns.

Thomas Fürth på företaget Kairos Future kallar den nya generationen för kräsna, bortskämda och medvetena om att de behövs. De gillar inte monotoni och kräver arbetsuppgifter som är roliga och omväxlande.

Alltså, Generation Ordning är inte så många, de är kräsna och bortskämda och vill ha roliga och omväxlande arbetsupgifter. De är egoister med gott samvete och tycker också att konsumtion är viktigt. (Om ni har missat det, till konsumtion behövs det pengar och hyfsat mycket pengar.)

Upprikt sagt, kan ni se dessa ungdomar jobba i tunga, monotona yrken för en skitlön? När det kommer att vara ont om arbetskraft i yrken som är roliga? Och bättre betalda?

Nä, jag trodde väl inte det. Eftersom sådana argument som att varje människa har rätt till en anständig lön och en anständig arbetsmiljö inte räcker för att de som idag arbetar inom vården ska få anständig lön och anständig arbetsmiljö inte räcker, så kanske det går att skrämma dagens makthavare med att de kommer att få ta hand om varandra på hemmet när det är så dags. Generation Ordning lär inte göra det. Dåligt betalt, tunga arbeten som sliter på kroppen å ena sidan och kräsna egoister å andra sidan.

Fundera över det här och som sagt, lita inte på att jag har uppfattat det hela rätt. Det finns ju skribenter som tror att Generation Ordning brinner av längtan att jobba inom vården och att arbeta som serveringspersonal. Arbeta med tunga, slitiga, dåligt betalda arbeten med taskiga arbetstider och arbetsmiljö.