Alla har vi haft en traumatiska barndom

Det är ett hårt faktum att nästan alla av oss har upplevt ett eller flera trauman under vår uppväxt. Hur vi har reagerat på det kan vi bara själv bedömma. Det som får en människa att under resten av livet vakna kallsvettig varje natt under resten av livet, kan hos en annan inte ens lämna ett minne.

Så vi kan aldrig säga att det bara är pjosk när någon berättar om det hemska som skedde dem när de var små och hur otäcka alla i deras omgivning var. Mobbad är den som känner sig mobbad. Vad vi kan och vad kanskse måste göra är att kräva av var och en hur de ska förhålla sig till sin frukatansvärda barndom. Ingen av kan få oförrätterna ogjorda, inte de som drabbat oss och inte de som drabbat andra. Inte ens kungen kan göra som sagans kung och få allt det hemska att försvinna.

Deux et machina, gudsmaskinen finns inte. Det finns ingen högre makt som kan ställa allt till rätta. Vi måste leva med våra trauman och vi måste själva försöka reparera de skador vi har tilfogats. Det är den hemska sanningen vi måste leva med.

Eller är det en hemsk sanning? Vi kan inte förvänta oss att någon fixar allt och lovar oss ett långt lyckligt liv, men vi kan själva välja hur allt detta hemska ska få påverka resten av våra liv. Vi kan välja om vi ska leva våra som offer, offer som ställer till ett helvete för omgivning och gör det med någon sorts rätt. "Jag blev mobbad i skolan så nu har jag rätt att bete mig som en bitch!".

Någon gång måste man inse att det bara är en enda person som kan avgöra om man kan få ett bra liv och det är en själv. Jag och bara jag har ansvar för resten av mitt. Vill jag försöka vara lycklig och har roligt och försöka göra livet så bra som möjligt för de som jag har i min omgivning eller ska de få lida därför att Stina stal min hink i sandlådan? Vilket kommer att göra mig lyckligast? Jag kommer aldrig att förlåta Stina, men ska hon få fortsätta att förstöra mitt liv?

Nä, låt Stina brinna i, ja det där varma stället, jag bryr mig inte, men jag vill ha roligt, så roligt det nu bara går.

Det fanns en tid när det var en självklarhet att man måste försöka att höja sig över det öde som man hade blivit tilldelat, att det var en bedrift att trots svår start bli något mer och göra något av det liv som man har fått tilldelat.

Nu är offerrollen den som man ska visa upp. Hinken i sandlådan inte bara förklarar varför man är en bitch, den ger en tillåtelse att vara en bitch.