Livet är en dokusåpa

En gång i tiden ansågs medias roll vara att beskriva verkligeheten, inte att föreskriva den. Det fanns någon sorts, visserligen omöjlig, idealbild att reporten knallade omkring i livet och iakttog och sedan berättade han så opartiskt som möjligt om vad han sett och upplevt.

Sånt pjosk är det alldeles slut på numera. Det finns ju inget heller i den verkliga världen som är kul att skriva om, inga krig, katastorfer, epokgörande upptäckter att skriva om. Eller så har det bestämts att det är inte vi vanliga töntar intresserade av. Så vad göra, skriv om mediavärlden i stället. Och den delen som ägnar sig åt fantasi- och underhållnigsvärlden. Skippar författare och regisörer, de kostar bara pengar och har synpunkter på vad folk vill ha. Lås in gäng mer eller mindre, helst mer dysfunktionella idioter i ett stort hus och rigga upp en massa kamror och mikrofoner.

Gör sedan klart för nästa omgång galningar att för att vinna så måste man synas i bild och det gör om man beter sig. Syns man inte så finns man inte.

Det har gett effekt i samhället. Jag pendlar sedan flera år tillbaka mellan två mellanstora stader i mellansverige. När jag började med det så hade de som skulle kliva av rätt så bråttom att komma av tåget, de skulle med andra färdmedel eller tyckte att det kändex obehagligt att bli uttittad av de som skulle kliva på och som ville ombord så snabbt som möjligt för att få sin favoritplats. Ingen gillar den som tar tid på att komma av och därigeom hindrar en från att komma ombord.

Fortfarande blir alla irriterade på de som inte tar sig av tåget snabbt nog, det mumlas en del om har du löst parkeringstillsånd eller. Men allt fler stannar till innan de kliver av, tittar ner på den församlade publiken och väntar på applådåskorna. Som inte kommmer. De verkar verkligen tro att de blickar de får är för att de är värda att titta på. En hel massa människor ser mig, alltså finns jag till. Märkligt.

Sen finns det de där puckona som fixar en alldeles egen publik, de sätter upp en webkamera hemma och låter vemsom vill titta på, dygnet runt. Och de verkar tro att det finns andra motiv att de blir betittade än att det förväntas ske något i stil med vad som händer i BB-huset. Man åär inte intressant som person utan som skandal.