Livet är en dokusåpa

En gång i tiden ansågs medias roll vara att beskriva verkligeheten, inte att föreskriva den. Det fanns någon sorts, visserligen omöjlig, idealbild att reporten knallade omkring i livet och iakttog och sedan berättade han så opartiskt som möjligt om vad han sett och upplevt.

Sånt pjosk är det alldeles slut på numera. Det finns ju inget heller i den verkliga världen som är kul att skriva om, inga krig, katastorfer, epokgörande upptäckter att skriva om. Eller så har det bestämts att det är inte vi vanliga töntar intresserade av. Så vad göra, skriv om mediavärlden i stället. Och den delen som ägnar sig åt fantasi- och underhållnigsvärlden. Skippar författare och regisörer, de kostar bara pengar och har synpunkter på vad folk vill ha. Lås in gäng mer eller mindre, helst mer dysfunktionella idioter i ett stort hus och rigga upp en massa kamror och mikrofoner.

Gör sedan klart för nästa omgång galningar att för att vinna så måste man synas i bild och det gör om man beter sig. Syns man inte så finns man inte.

Det har gett effekt i samhället. Jag pendlar sedan flera år tillbaka mellan två mellanstora stader i mellansverige. När jag började med det så hade de som skulle kliva av rätt så bråttom att komma av tåget, de skulle med andra färdmedel eller tyckte att det kändex obehagligt att bli uttittad av de som skulle kliva på och som ville ombord så snabbt som möjligt för att få sin favoritplats. Ingen gillar den som tar tid på att komma av och därigeom hindrar en från att komma ombord.

Fortfarande blir alla irriterade på de som inte tar sig av tåget snabbt nog, det mumlas en del om har du löst parkeringstillsånd eller. Men allt fler stannar till innan de kliver av, tittar ner på den församlade publiken och väntar på applådåskorna. Som inte kommmer. De verkar verkligen tro att de blickar de får är för att de är värda att titta på. En hel massa människor ser mig, alltså finns jag till. Märkligt.

Sen finns det de där puckona som fixar en alldeles egen publik, de sätter upp en webkamera hemma och låter vemsom vill titta på, dygnet runt. Och de verkar tro att det finns andra motiv att de blir betittade än att det förväntas ske något i stil med vad som händer i BB-huset. Man åär inte intressant som person utan som skandal.

Alla har vi haft en traumatiska barndom

Det är ett hårt faktum att nästan alla av oss har upplevt ett eller flera trauman under vår uppväxt. Hur vi har reagerat på det kan vi bara själv bedömma. Det som får en människa att under resten av livet vakna kallsvettig varje natt under resten av livet, kan hos en annan inte ens lämna ett minne.

Så vi kan aldrig säga att det bara är pjosk när någon berättar om det hemska som skedde dem när de var små och hur otäcka alla i deras omgivning var. Mobbad är den som känner sig mobbad. Vad vi kan och vad kanskse måste göra är att kräva av var och en hur de ska förhålla sig till sin frukatansvärda barndom. Ingen av kan få oförrätterna ogjorda, inte de som drabbat oss och inte de som drabbat andra. Inte ens kungen kan göra som sagans kung och få allt det hemska att försvinna.

Deux et machina, gudsmaskinen finns inte. Det finns ingen högre makt som kan ställa allt till rätta. Vi måste leva med våra trauman och vi måste själva försöka reparera de skador vi har tilfogats. Det är den hemska sanningen vi måste leva med.

Eller är det en hemsk sanning? Vi kan inte förvänta oss att någon fixar allt och lovar oss ett långt lyckligt liv, men vi kan själva välja hur allt detta hemska ska få påverka resten av våra liv. Vi kan välja om vi ska leva våra som offer, offer som ställer till ett helvete för omgivning och gör det med någon sorts rätt. "Jag blev mobbad i skolan så nu har jag rätt att bete mig som en bitch!".

Någon gång måste man inse att det bara är en enda person som kan avgöra om man kan få ett bra liv och det är en själv. Jag och bara jag har ansvar för resten av mitt. Vill jag försöka vara lycklig och har roligt och försöka göra livet så bra som möjligt för de som jag har i min omgivning eller ska de få lida därför att Stina stal min hink i sandlådan? Vilket kommer att göra mig lyckligast? Jag kommer aldrig att förlåta Stina, men ska hon få fortsätta att förstöra mitt liv?

Nä, låt Stina brinna i, ja det där varma stället, jag bryr mig inte, men jag vill ha roligt, så roligt det nu bara går.

Det fanns en tid när det var en självklarhet att man måste försöka att höja sig över det öde som man hade blivit tilldelat, att det var en bedrift att trots svår start bli något mer och göra något av det liv som man har fått tilldelat.

Nu är offerrollen den som man ska visa upp. Hinken i sandlådan inte bara förklarar varför man är en bitch, den ger en tillåtelse att vara en bitch.