Kanske inte så mycket ändå...

Renoveringen av fasaden var inte så hemsk som jag trodde att den skulle bli och huset blir som nytt, fast det är nästan hundra år gammalt.
Grabbarna som gjorde jobbet förde inte så mycket oväsen som jag fasade för, det var mest det att jag fick ha gardinerna fördragna hela förmiddagen som var värst. Dvs säga efter det att jag fick hjälp med att ta bort plasten från fönstren.
Det är nämligen så att plasten är inte till för att det inte ska komma in en massa gegga och vatten när de håller på med fasaden, utan den är till för att det inte ska komme bruk på rutorna. Det går alltså alldeles utmärkt att plasta fönsten ett och ett så att säga. Varför det inte görs? Troligen en alldeles otrolig arrogans ifrån de små själar som styr renoveringen.
Det enda som kan tyda på en viss följd av mina eventuella onda handlingar är att när det varma och torra vädret tog slut så kunde jag på grund av plast på fönstren och en del annat inte uppfatta det i tid. Så jag ger mig iväg till jobbet iförda sandaler och en tunn skjorta när jag borde ha haft stövlar med varma sockor och en varm jacka. Men det är sånt som man trots allt överlever.

Vad har jag gjort för ont

eftersom det hela tiden går galet för mig?
Ska jag gå ut och ta en trevlig promenad, börjar det att spöregna, när jag äntligen får ett jobb och behöver min nattsömn, bestämmer sig min hyresvärd att renovera fasaden. Och då är det dessutom tropisk värme, vilket gör det hela ännu mer outhärdligt.

Så, vad har jag gjort för ont? Och det är ingen tröst att det verkar som om de som är riktigt djävliga kommer undan, inte bara utan straff utan med belöning i form av lycka, pengar och framgång.